860601-110601
Gårdagen var så trist så ag egentligen inte ens borde skriva om den, men det fanns också en stor ljusglimt i mörkret :-)
Jag fick låna Alva och Tilde en stund <3 vi var en snabbis till Dollarstore innan vi hämtade mina trollungar, sen åkte vi till Sofia och myste ett par timmar. Sofia bjöd på jättegod sallad och barnen åt och lekte till de var alldelet slut. Sånt kan faktiskt ge även den mörkaste dag lite hopp...
Igår var det tjugofem (25) år sedan min pappa valde att avsluta sitt liv här bland oss på jorden. Jag har nu levt 9131 dagar av mitt liv utan honom och är nu äldre än vad han nånsin blev. Vad konstigt det känns!!
Tänk jag är snart 32 år och har redan fått förfrågan om jag vill att min pappas grav ska tas bort, tas bort?? HUR skulle jag kunna säga ja till det?? Det är ju det enda jag har kvar av honom, enda stället att gå till när jag känner för en stund med honom.
Vi var till honom på kvällen, mamma hade tagit bort min och Luas vårplantering och istället gjort det sommarfint, sen hade jag plockat en stpr bukett med blommor från min trädgård, lupin och syrén vitt och blått.
Många gånger har jag förbannat honom för hans val, speciellt när vi stått stilla i byggandet av huset och VET att han kunnat hjälpa oss. Eller när jag fått mina älskade barn, jag önskar att jag visste...
Eller när Casper gråter av sorg för att hans morfar inte finns här, ja då känns det så fruktansvärt orättvist!
För att göra dagen ännu lite mer hemsk så hade jag suttit uppe hela natten för att skriva klart min uppsats, för att senare på dagen få den utdömd. Ja då käner man sig liten kan jag säga.
Idag tog jag iallafall mej i kragen och bestämde mej för att ge uppsatsen ett försök till, och när snälla, underbara.... Catharina erbjöd mej hjälp, då var inte tårarna långt borta!!
Flera timmar satt hon med mej, och nu hoppas jag att försöket ger resultat imorgon. Ni får gärna hålla både fingrar och tår för det!!!!
Det här är den finaste bilden jag har!
kram!
L.
Jag fick låna Alva och Tilde en stund <3 vi var en snabbis till Dollarstore innan vi hämtade mina trollungar, sen åkte vi till Sofia och myste ett par timmar. Sofia bjöd på jättegod sallad och barnen åt och lekte till de var alldelet slut. Sånt kan faktiskt ge även den mörkaste dag lite hopp...
Igår var det tjugofem (25) år sedan min pappa valde att avsluta sitt liv här bland oss på jorden. Jag har nu levt 9131 dagar av mitt liv utan honom och är nu äldre än vad han nånsin blev. Vad konstigt det känns!!
Tänk jag är snart 32 år och har redan fått förfrågan om jag vill att min pappas grav ska tas bort, tas bort?? HUR skulle jag kunna säga ja till det?? Det är ju det enda jag har kvar av honom, enda stället att gå till när jag känner för en stund med honom.
Vi var till honom på kvällen, mamma hade tagit bort min och Luas vårplantering och istället gjort det sommarfint, sen hade jag plockat en stpr bukett med blommor från min trädgård, lupin och syrén vitt och blått.
Många gånger har jag förbannat honom för hans val, speciellt när vi stått stilla i byggandet av huset och VET att han kunnat hjälpa oss. Eller när jag fått mina älskade barn, jag önskar att jag visste...
Eller när Casper gråter av sorg för att hans morfar inte finns här, ja då känns det så fruktansvärt orättvist!
För att göra dagen ännu lite mer hemsk så hade jag suttit uppe hela natten för att skriva klart min uppsats, för att senare på dagen få den utdömd. Ja då käner man sig liten kan jag säga.
Idag tog jag iallafall mej i kragen och bestämde mej för att ge uppsatsen ett försök till, och när snälla, underbara.... Catharina erbjöd mej hjälp, då var inte tårarna långt borta!!
Flera timmar satt hon med mej, och nu hoppas jag att försöket ger resultat imorgon. Ni får gärna hålla både fingrar och tår för det!!!!
Det här är den finaste bilden jag har!kram!
L.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Kramar dig hårt och länge
Trackback
