dagar som dessa
har jag förmågan att bli lite sentimental!
Jag älskar alla födelsedagar- utom mina barns, låter konstigt ja jag vet.
Vill inget hellre än att mina barn ska bli stora och upptäcka världen friska och med nyfikenhet. Men just på deras födelsedagar tycker jag att det är lite jobbigt att de fyller år och blir ett år äldre. Inte för att de fyller år utan för att de blir just äldre!
Kan inte fatta att tiden går så fort, och det liksom hoppar på en på födelsedagarna!
Min stora underbara, finaste, älskade son- mammas bästa fyller 5 år idag! Och jag kan faktiskt inte förstå vart tiden tagit vägen, och undrar självklart om vi gett dej det bästa av dina första 5 år? Jag hoppas och tror det!
Tänkte lite kort berätta om hur det var den där dagen för 5 år sen den 26 november 2003.
Eller igentligen började det redan den 25 november.
Jag och mamma låg och pratade i hennes säng, vi skrattade och jag minns att mamma bad mej att inte skratta så vattnet gick i hennes säng. Nejdå sa jag det dröjer nog ett tag till ska du se. Tidigare på dan hade jag vankat på kupolen i timmar bara för att sätta igång det, det var inget kul väder ute så jag gick på kupolen istället. Jag hade inga känningar alls.
Jag gick och la mej och somnade, men vaknade bara nån timme senare av att vattnet gick, har aldrig sett Andreas komma ur sängen så fort nån gång. Snabbt var vi uppe båda två och jag tog mej upp till övervåningen för att väcka mamma. Vi ringde förlossningen och de ville att vi skulle avvakta med att komma in tills värkarna satt fart ordentligt, jag hade inte haft en tanke på värkar men då slog det mej att man skulle få såna. Ca 30 min efter vattnet gått började värkarna och shit vad ont de gjorde, jag var inte alls förberedd på sån smärta och trodde jag skulle dö. Eftersom jag kände mej äcklig ville jag bada av mej allt vatten innan vi åkte in till förlossningen, så ett bad tappades upp. Eller ja de försökte tappa upp ett bad, men mammas fjärrvärmeanläggning var trasig så medans jag huttrande satt i karet så kokade mamma vatten för brinnande liv och sprang som en galning för att fylla på innan för att jag skulle slippa frysa. Vattnet kändes som en befrielse och jag ville inte gå upp, men A. som satt med klockan på timer blev mer och mer orolig och ville åka in. Ringde förlossningen igen men blev nekade då de tyckte att det var för långt mellan värkarna, hade då ca 5 min emellan.
Men det gick snabbt och snart drog mamma och Andreas upp mej ur badkaret , klädde mej, och placerade mej i blien- mot mina protester, jag ville nämligen inte föda barn längre, utan stannade gärna kvar hemma.
Det hade kommit en del snö och väglaget var inte optimalt för en resa mot förlossning, men Andreas gjorde sitt bästa och han kände att han gärna ville komma in snabbt så han körde på. 2 poliskontroller var det efter vägen, men han körde utan att bli stoppad.
Väl framme valde jag att gå uppför trapporna eftersom jag visste att det kunde sätta fart och jag visste att jag inte ville vanka i timmar så alla 8 trapporna upp gick jag med värkar.
Mamma som tänkt åka igen frågade om hon skulle åka till mormor så hon var nära om..
Men STOPP där, du ska ingenstans!!
Va sa en fövånad mamma, får jag vara med?( Hon hade frågat massor med gånger om hon inte kunde få vara med, men nej du!) Men nu hade jag ångrat mej och hon följde med upp.
När vi ringde på dörren kom en sköterska som snabbt fattade allvaret och vi fick ett rum som ett annat par blev utkörda från. Lustgasen blev min vän, ja inte från början för då bad jag till Ulrik men sen när personalen lyckats ställa in den rätt så.
Mitt framför mej satt en klocka på väggen, och för varje gång jag tittade på den så hade den bara rört sej en minut, tiden segade sej fram.
Precis efter en värk så tittade jag ut genom fönstret och det var ljusare ute, hur ljust det nu kan vara en novembermorgon, det regnade och var grått och slaskigt, och jag tänkte- Kul väder att föda barn i!
Blev erbjuden shakes och annat, men ville inget ha, de försökte verkligen men NEJ TACK!
Fråga om hon vill ha is, försökte Andreas- sköterskorna bara skrattade men frågade iallafall, och ja ja tack DET vill jag ha!
Mamma frågade oroligt flera gånger om jag inte skulle ta bedövningen iallfall, men jag var bestämd, hatar sprutor så jag ville klara mej utan dem så långt det gick.
När vi varit inne i 4 timmar så ville du äntligen komma ut, klockan var 8.49 när min underbara prins Casper föddes, efter inte långt kanske men jobbigt arbete.
En underbar son på 49 cm och 4020g men mörkt mörkt blå ögon som bara 15 minuter senare blev bruna.
En son?? Nej jag som trodde att det skulle bli en tjej, nej stoppa tillbaka honom, jag vill inte ha den där!
Mamma och de andra tittade konstigt på mej och undrade hur det här skulle gå.
Ingen sa nåt mer om honom och jag blev sydd under lustgas eftersom det gjorde ondare än förlossningen!
När jag var klar kände min oroliga mamma att hon måste kolla med mej om jag verkligen menade det jag sagt om sonen. Ja såklart sa jag men nu är det försent de har redan sytt igen mej.
Mamma tittade förtvivlat på mej!
När jag var färdigsydd och lustgasen gått ur mej fick jag känna på min nyfödding, en sån underbar lite skapelse hade jag aldrig sett förut, han var alldeles perfekt- liten, blå, skrynklig och alldeles perfekt! Så otroligt lik sin far!
Hur hade jag nånsin kunnat tro att nåt annat än han skulle komma ut?
Min alldeles egna lilla bebisson, den underbaraste och bästa bästa på denna jord!
Välkommen till världen Casper Lian Samuel Öhrn- mammas bästa!
Och grattis på din 5-årsdag! Mamma älskar dej!
Jag älskar alla födelsedagar- utom mina barns, låter konstigt ja jag vet.
Vill inget hellre än att mina barn ska bli stora och upptäcka världen friska och med nyfikenhet. Men just på deras födelsedagar tycker jag att det är lite jobbigt att de fyller år och blir ett år äldre. Inte för att de fyller år utan för att de blir just äldre!
Kan inte fatta att tiden går så fort, och det liksom hoppar på en på födelsedagarna!
Min stora underbara, finaste, älskade son- mammas bästa fyller 5 år idag! Och jag kan faktiskt inte förstå vart tiden tagit vägen, och undrar självklart om vi gett dej det bästa av dina första 5 år? Jag hoppas och tror det!
Tänkte lite kort berätta om hur det var den där dagen för 5 år sen den 26 november 2003.
Eller igentligen började det redan den 25 november.
Jag och mamma låg och pratade i hennes säng, vi skrattade och jag minns att mamma bad mej att inte skratta så vattnet gick i hennes säng. Nejdå sa jag det dröjer nog ett tag till ska du se. Tidigare på dan hade jag vankat på kupolen i timmar bara för att sätta igång det, det var inget kul väder ute så jag gick på kupolen istället. Jag hade inga känningar alls.
Jag gick och la mej och somnade, men vaknade bara nån timme senare av att vattnet gick, har aldrig sett Andreas komma ur sängen så fort nån gång. Snabbt var vi uppe båda två och jag tog mej upp till övervåningen för att väcka mamma. Vi ringde förlossningen och de ville att vi skulle avvakta med att komma in tills värkarna satt fart ordentligt, jag hade inte haft en tanke på värkar men då slog det mej att man skulle få såna. Ca 30 min efter vattnet gått började värkarna och shit vad ont de gjorde, jag var inte alls förberedd på sån smärta och trodde jag skulle dö. Eftersom jag kände mej äcklig ville jag bada av mej allt vatten innan vi åkte in till förlossningen, så ett bad tappades upp. Eller ja de försökte tappa upp ett bad, men mammas fjärrvärmeanläggning var trasig så medans jag huttrande satt i karet så kokade mamma vatten för brinnande liv och sprang som en galning för att fylla på innan för att jag skulle slippa frysa. Vattnet kändes som en befrielse och jag ville inte gå upp, men A. som satt med klockan på timer blev mer och mer orolig och ville åka in. Ringde förlossningen igen men blev nekade då de tyckte att det var för långt mellan värkarna, hade då ca 5 min emellan.
Men det gick snabbt och snart drog mamma och Andreas upp mej ur badkaret , klädde mej, och placerade mej i blien- mot mina protester, jag ville nämligen inte föda barn längre, utan stannade gärna kvar hemma.
Det hade kommit en del snö och väglaget var inte optimalt för en resa mot förlossning, men Andreas gjorde sitt bästa och han kände att han gärna ville komma in snabbt så han körde på. 2 poliskontroller var det efter vägen, men han körde utan att bli stoppad.
Väl framme valde jag att gå uppför trapporna eftersom jag visste att det kunde sätta fart och jag visste att jag inte ville vanka i timmar så alla 8 trapporna upp gick jag med värkar.
Mamma som tänkt åka igen frågade om hon skulle åka till mormor så hon var nära om..
Men STOPP där, du ska ingenstans!!
Va sa en fövånad mamma, får jag vara med?( Hon hade frågat massor med gånger om hon inte kunde få vara med, men nej du!) Men nu hade jag ångrat mej och hon följde med upp.
När vi ringde på dörren kom en sköterska som snabbt fattade allvaret och vi fick ett rum som ett annat par blev utkörda från. Lustgasen blev min vän, ja inte från början för då bad jag till Ulrik men sen när personalen lyckats ställa in den rätt så.
Mitt framför mej satt en klocka på väggen, och för varje gång jag tittade på den så hade den bara rört sej en minut, tiden segade sej fram.
Precis efter en värk så tittade jag ut genom fönstret och det var ljusare ute, hur ljust det nu kan vara en novembermorgon, det regnade och var grått och slaskigt, och jag tänkte- Kul väder att föda barn i!
Blev erbjuden shakes och annat, men ville inget ha, de försökte verkligen men NEJ TACK!
Fråga om hon vill ha is, försökte Andreas- sköterskorna bara skrattade men frågade iallafall, och ja ja tack DET vill jag ha!
Mamma frågade oroligt flera gånger om jag inte skulle ta bedövningen iallfall, men jag var bestämd, hatar sprutor så jag ville klara mej utan dem så långt det gick.
När vi varit inne i 4 timmar så ville du äntligen komma ut, klockan var 8.49 när min underbara prins Casper föddes, efter inte långt kanske men jobbigt arbete.
En underbar son på 49 cm och 4020g men mörkt mörkt blå ögon som bara 15 minuter senare blev bruna.
En son?? Nej jag som trodde att det skulle bli en tjej, nej stoppa tillbaka honom, jag vill inte ha den där!
Mamma och de andra tittade konstigt på mej och undrade hur det här skulle gå.
Ingen sa nåt mer om honom och jag blev sydd under lustgas eftersom det gjorde ondare än förlossningen!
När jag var klar kände min oroliga mamma att hon måste kolla med mej om jag verkligen menade det jag sagt om sonen. Ja såklart sa jag men nu är det försent de har redan sytt igen mej.
Mamma tittade förtvivlat på mej!
När jag var färdigsydd och lustgasen gått ur mej fick jag känna på min nyfödding, en sån underbar lite skapelse hade jag aldrig sett förut, han var alldeles perfekt- liten, blå, skrynklig och alldeles perfekt! Så otroligt lik sin far!
Hur hade jag nånsin kunnat tro att nåt annat än han skulle komma ut?
Min alldeles egna lilla bebisson, den underbaraste och bästa bästa på denna jord!
Välkommen till världen Casper Lian Samuel Öhrn- mammas bästa!
Och grattis på din 5-årsdag! Mamma älskar dej!
Kommentarer
Trackback
