öhrnnästet

när jag var liten var det här den värsta dagen av alla årets dagar. Den dagen då jag oftast gick svartklädd och inte ville prata med nån.
Det är idag den 1: juni 2009 alltså på dagen 23 år sedan min far valde att korta av sitt liv. Den dagen då min endast 33-åriga mamma blev änka.
Den dagen då min 2 år och 3 dagar gamla älskade lillebror förlorade sin pappa.
Den dagen då jag 7 år minus 26 dagar förlorade min pappa.
Vet inte vem det varit värst för, mamma som blev lämnad med 2 små  barn, min bror som inte minns nåt eller för mej som minns allt.
Och det spelar faktiskt ingen som helst roll, men jag undrar om det var värt det???
Kan man ångra sånt här i efterhand och har han isåfall gjort det nån gång?
Ja det lär jag aldrig få veta för så är livet.
Det jag har lärt mej av det här är att det är fruktansvärt att växa upp utan en förälder, hur bra den förälder som finns kvar än är och att jag hoppas verkligen hoppas att mina barn slipper det!

De här korten är det 2 bästa jag har på pappa och mej/ pappa. Men korten blev inte så bra så här, de är bättre i verkligheten.



tror kortet är taget sensommar/hösten -85 men jag kan ha fel.