Det är så lätt att glömma bort
Idag har jag varit i skolan och lyssnat på en föreläsning om Habermas, en tänkare av rang, en spännande, intressant, krånglig och hmm ja faktiskt ganska trökig gubbe ;-)
Hur jag ska klara den här kursen, ja det återstår att se, men jag ska verkligen göra mitt bästa och jag ska lära mej massor, så det så!
Hämtade hem barnen lite tidigare och trodde att de skulle vara glada för det, men nej då sonen visade sin sämsta sida och ballade ur totalt och jag fick skämmas lite.
Väl hemma fick jag snabbt tillbaka min son, full av ångest kröp han upp i knäet och ville berätta om sin dag. Så jag fick snabbt rätt i det jag misstänkt- han var trött!
Hann städa hans rum, mangla bort lite från tvättberget, laga mat, läsa läxor, öva fiol och natta barnen innan jag satte mej i soffan för att varva ner och plugga lite mer.
På TV´n började det nya programmet "Sofias änglar" och på en gång blev jag berörd! Livet är nåt så fruktansvärt orättvist många gånger, att inte veta, eller snarare att veta utan att kunna göra något åt det.
Programmet handlade om en familj med mamma, pappa och två döttrar där pappan lever med en obotlig hjärntumör som dessutom ínte går att behandla vad jag förstod det. Han hade sån ångest över att lämna ett halvfärdigt hus till familjen.
Jag förstår honom så väl, nu vet ju han iof att han kommer att dö inom en ganska snar framtid och det gör tackolov inte jag, MEN känslan över att vara rädd att inte hinna klart, rädslan över att A. skulle stå med ett ofärdigt hus rädslan över att nåt KAN hända A. som skulle göra att jag stod där med huset...
Det finns mycket här i livet att ångra, inte att jag levt utan kanske mer att jag inte har levt!
En sak jag dock aldrig kommer ångra det är mina älskade barn, tack gode för dem!!!
Nu ska jag unna mej sömn och krypa ner mellan barnen som faktisk sover i min säng i natt- fördelen med att vara ensam med dem ;-)
kram
L.
Hur jag ska klara den här kursen, ja det återstår att se, men jag ska verkligen göra mitt bästa och jag ska lära mej massor, så det så!
Hämtade hem barnen lite tidigare och trodde att de skulle vara glada för det, men nej då sonen visade sin sämsta sida och ballade ur totalt och jag fick skämmas lite.
Väl hemma fick jag snabbt tillbaka min son, full av ångest kröp han upp i knäet och ville berätta om sin dag. Så jag fick snabbt rätt i det jag misstänkt- han var trött!
Hann städa hans rum, mangla bort lite från tvättberget, laga mat, läsa läxor, öva fiol och natta barnen innan jag satte mej i soffan för att varva ner och plugga lite mer.
På TV´n började det nya programmet "Sofias änglar" och på en gång blev jag berörd! Livet är nåt så fruktansvärt orättvist många gånger, att inte veta, eller snarare att veta utan att kunna göra något åt det.
Programmet handlade om en familj med mamma, pappa och två döttrar där pappan lever med en obotlig hjärntumör som dessutom ínte går att behandla vad jag förstod det. Han hade sån ångest över att lämna ett halvfärdigt hus till familjen.
Jag förstår honom så väl, nu vet ju han iof att han kommer att dö inom en ganska snar framtid och det gör tackolov inte jag, MEN känslan över att vara rädd att inte hinna klart, rädslan över att A. skulle stå med ett ofärdigt hus rädslan över att nåt KAN hända A. som skulle göra att jag stod där med huset...
Det finns mycket här i livet att ångra, inte att jag levt utan kanske mer att jag inte har levt!
En sak jag dock aldrig kommer ångra det är mina älskade barn, tack gode för dem!!!
Nu ska jag unna mej sömn och krypa ner mellan barnen som faktisk sover i min säng i natt- fördelen med att vara ensam med dem ;-)
kram
L.
Kommentarer
Trackback
